Jag känner fortfarande att inget är hemma.
Det känns som allt jag gör inte existerar.
Att jobbet är hittepå,
att vännerna egentligen inte är mina,
att livet bara är typ... sockervadd.
Jag är fast någonstans som för tillfället är sött men snart blir det klibbigt och jag måste bort för att inte fastna.
Jag vet inte.
Jag vill ju inte bli helt kletig men, ja...
Någon gång tar ju sockervadden slut så klart men när det blir, det vet ingen.
Tills jag hittar lite mer stabil mark får jag väl fortsätta min kamp mot allt.
Det känns tufft.

Som om fjärilens vingar vacklar.
När daggen inte är frusen kommer känslan igen, att livet kommer och återuppstått.
Du behöver inte säga nått, om allting blir som de förutspått...