Alltså, jag måste sova.
Det går inte.
Ska ju upp imorgon och jobba på Fröken Kreativ.
Gah.
Det blir långa dagar nu; 10-23
Men GAAAAAH !
Godnatt...

Liksom, borde inte hackspättar ha väääldigt ont i huvudet.
Det är sjukt hur mycket det måste skaka om.
De går säkert på droger.
Eller åtminstone massa Ipren, Ibumetin eller Alvedon.
Heeelt sjukt.
Snacka om att tappa hjärnceller.
Dessutom, de kan sitta och banka huvudet i ett träd sen strax efter flyger den iväg som ingenting.
Ja, jag säger då det.
Världen är full av konstiga saker.


Men ja, klockan är alldeles för mycket. Ämelie ligger och snarkar och jag har ont i halsen.
Jag får inte bli sjuk för jag måste jobba i helgen.
Jobbet är underbart, shit vad jag trivs.
Men idag var tårarna inte långt borta...
På mötet så berättade chefen att tjänsten jag går på, som är ett vikariat, ska tillsättas med en tjej från Hyltebruk.
Mina jobbarkompisar bara kollade på mig och brast ut i;
-Nasse...
(Ja, det är jag som är Nasse, tydligen är jag liten och rädd... Enligt någon har jag också kommit in med en rosarandig baddräkt men det har jag inget minne av...)
Jag tycker om jobbet och jobbarkompisarna så mycket och jag vill verkligen inte sluta.
Det är sjukt jobbigt.
Nu när man väl har kommit in här så måste man kanske flyga sin kos.
Känns inte så kul, inte det minsta faktiskt.
Jävligt jobbigt.



Imorgon blir det iaf skogen - mamma, bror och pappa.
Så skönt.
Komma hem och krama mamma och prata massa.
Smä saknar man med.

Yeye, godnatt folk's. That's all for today.
Hejdårå.

Vad var det de sa ?
Där bäcken slutat porla och frosten tar vid,
där ska du finna det.

Vad var det de sa?
Där skratten dör ut och tystanden tar vid,
där ska du finna det.

Vad var det de sa?
Där ljuset släckas och skuggorna tar vid,
där står jag.

Ännu en dag på jobbet,
ännu en dag av livet.

Fyll inte livet med år utan åren med liv ?

Det är skitjobbigt.
Särskilt när det blir mörkt.
Jag kan inte sluta tänka,
jag kan inte sluta önska och jag kan allra minst sluta lyssna på migsjälv.
Ändå går tankarna i ett virrvarr och jag kan inte hitta mig själv i vimlet.
Det finns inte en chans.

Jag har inte någon som helst trygghet.
Inget och ingen.
Det enda jag har, som är mitt och inte försvinner är min Tord.
Fast, vem vet... Den där skrothögen lär inte leva länge till.
Nu känner jag mig orättvis, visst har jag vänner och visst har jag familj...
Ni finns där och det ska jag vara så glad för.
Varför kan jag inte vara glad?
Varför vet jag inte vad jag ska göra...
Hopplöst fall.

Jag vet varken ut eller in.
Yeye, den som lever får se heter det väl.
Nattinatti :*


BTW; Jävligt surt att man inte får gå på julbord imorgon. DAMN, jag vill gå med Annelie och Martina jue...
Istället får man jobba och tjäna lite kosing. Jag känner mig hungrig nu bara för det. Fan.

Jag känner fortfarande att inget är hemma.
Det känns som allt jag gör inte existerar.
Att jobbet är hittepå,
att vännerna egentligen inte är mina,
att livet bara är typ... sockervadd.
Jag är fast någonstans som för tillfället är sött men snart blir det klibbigt och jag måste bort för att inte fastna.
Jag vet inte.
Jag vill ju inte bli helt kletig men, ja...
Någon gång tar ju sockervadden slut så klart men när det blir, det vet ingen.
Tills jag hittar lite mer stabil mark får jag väl fortsätta min kamp mot allt.
Det känns tufft.

Som om fjärilens vingar vacklar.
När daggen inte är frusen kommer känslan igen, att livet kommer och återuppstått.
Du behöver inte säga nått, om allting blir som de förutspått...